-Titta pappa....

..... vad jag kan! Lovisa står på huk med armarna bakom ryggen och skuttar till.
- Va fint! Små grodorna!
-Nähä! Lovisa ser oerhört förnärmad ut.
- Det är ju mitt finaste ballerinahopp.

Så kom det dåliga samvetet igen, en 3-årings dröm om en framtid som prima ballerina totaldemolerad av sin pappa. Det blev till att skutta runt i en timme och låta henne visa alla svåra svanhopp hon kunde, och jag härmade efter så hon fick lära mig. Jösses!

Jag har en brandmannakollega i Karlstad i samma anestesikurs jag nu läser, och helt plötsligt har det gått upp för mig att vi är ett folkslag för oss själva. Ett språkbruk som inte är av denna värld, möjligen att betrakta som icke rumsrent i vissa sammanhang. Vi äter med gaffel och armbåge, alltemedan övriga akademiker viftar med fingrar och knivar. Men jag tror ändå att vi har roligast! Alla gillar inte vårt manér, men det torde vara deras problem.
Jag återkommer med detaljer. Eller förresten, en kan jag väl delge:
-Tony, jag kommer strax!
- Vad då, vart ska du?
Korridoren på Örebro Universitet är fylld med folk, och jag står 10 meter ifrån kollegan som ropar:
-Jag ska gå och skita. Lös i bajen, vet du!


Nu åter till anestesiböckerna! Ha dä gött!

Vi har fått.....

...BJÖRN i skogen! En grannflicka såg den för nån vecka sedan när hon var ute och gick med hundarna. Fränt! Å lite kusligt..... Sen var just frågan, ligga ner och spela död eller springa som själva f-n när den ska äta upp en? Föredrar att skjuta den.

Sms kommer i en strid ström, jag får nog minst 20 om dagen från kamrater i olika hörn av världen. Historier i massor! Det har pågått ett tag, och självklart blir det omtag på samma historier.... Men det gör inget, fortsätt att skicka!!! Favoriten just nu är väl denna:

En man kommer in till doktorn, något förlägen.
Doktorn: - Hur står det till? Vad är ditt problem?
Mannen: - Jaa, det är lite pinsamt.... Du måste lova att inte skratta åt mig....
Doktorn:- Snälla ni, jag har varit läkare i 20 år och sett allt. Jag har aldrig skrattat åt en patient.
Mannen skruvar lite på sig, men drar sedan ner byxorna. Läkaren får då se det minsta organ han nånsin sett, biter sig hårt i läppen och börjar sedan gapskratta. Efter en stund återfår han sansen, ber patienten om ursäkt.
- Jag är hemskt ledsen, det har aldrig hänt förut. Det kommer inte att upprepas. Vad är ditt problem?
- Den är svullen....


Som ni kanske vet går jag lite i skola, samtidigt som jag jobbar. Nu har jag det som ursäkt för det kassa bloggandet!
Ha dä bra!
Tony

Vad man gör med tjyvar......

....vet minsann den lilla dottern. Häromdagen var jag och hämtade henne på dagis, och parkerade bilen något längre bort än normalt. När hon kom ut och inte såg bilen utbrast hon;
-Pappa, nån har stulit våran bil!
Jag förklarade att den stod lite avsides, och att den nog var kvar. Väl i bilen utspelar sig sen följande:
Lovisa: -Pappa, vet du vad man gör mä tjyvar?
Pappa: - Nä, vet du...?
Lovisa: - Jaaa! Först rycker man armarna av dom, sen kör man upp dom i rumpan!

Kloka ord från en treåring, som för övrigt har tänkt sig bli doktor när hon blir stor. Numer försöker jag dock rikta in henne på en bana som polis, då kvalitéerna är slående!

Ett besök vidtogs samma eftermiddag på min arbetsplats, brandkåren. Lovisa försvann strax efter vi kom in alltemedan jag var och kollade nåt. Efter en stund, när hon inte kommit tillbaka, gick jag och letade efter henne och fann henne sittande med nio stycken kollegor vid köksbordet ätandes tårta. Skönt med ett oblygt barn! Dock så oblyg att hon drar samma tjyv-grej för dom vid bordet, varpå 8 skrattar och den nionde (min chef) reser sig och ska gå och ringa BRIS....

Ha dä gött!
Tony

Ett tag sen.....

..... jag skrev nåt nu, och jag börjar känna att nåt borde jag kunna komma upp med. Vi har varit och titta på såna här djur, utrotningshotade krabater på Nordens Ark. Kanonställe, väl värt ett besök om man intresserar sig för djur och natur! Denna leopard ställde dessutom gärna upp för lite fotografering, vilket absolut inte alla gjorde.

Bilresan...... bilkö...... viss irritation.......

Två veckor senare åkte jag och Lovisa till Charlottenberg. I Nolbykorset var det stopp och bilkö.

Lovisa: "- Pappa, står den där bilen still?"
Pappan: "-Ja, det gör den."
Lovisa med hög röst efter ca 1 minut: "- ÅK DÅ DIN JÄVLA DÅRE!"

Hög tid att börja tänka på vad man säger, nu snappas allt efter bästa förmåga.....

Jag ska bli skolpojk igen.................

GLAD MIDSOMMAR!

En trevlig helg tillönskas ALLA! Blir en nykter tillställning för undertecknad, jobbar dygn imorgon. Det kvittar, imorgon är jag piggare än er allihop!

/Tony

Det här med att uppdatera....

... är jag inte särskilt bra på har det visat sig. Flitig i början, sen kom solen, massa arbete ute osv. Men nu gör jag ett försök.
SEMESTER!! Hela juni, bortsett från ett dygnspass på midsommardagen. Men det blir jag rejält kompenserad för, så det känns ok. Har rivit balkongen, och skall ge mig på altanen i eftermiddag. Sen blir det nybyggnation, kanske med inglasning. Har inte riktigt bestämt mig för om det är ok att vara inne fast man egentligen är ute....

Bilden ovan är från en trafikolycka, en övning med deltidare i vårt upptagningsområde. Innovativ lösning på akut fixation av ett benbrott! De är fantastiska, våra spjutspetsar ute i obygden...

Sköterskestrejken är ju över till allas glädje. Nja, kanske inte riktigt allas. I alla fall inte alla sjuksköterskor. Vårdförbundet har gjort det igen, lagt sig platt på rygg med ett uddlöst löfte om att resten av löneökningen skall förhandlas lokalt. Så stod det i förra avtalet också, men ingen tog nånsin nån notis om detta. I alla fall inte i Värmland. Nåja, ett gott skratt fick jag mig i alla fall när avtalet var synat (det finns i sin helhet på www.vardforbundet.se).

Nästa uppdatering står skrivet i stjärnorna, men ska försöka komma med nåt i "Serien om kollegorna" .

Bara 16 veckor kvar......

.... till ÄLGJAKTEN! Nu kan tyckas att man fördärvar allas förhoppning om en fin sommar osv, men det menar jag inte alls. Det får gärna bli en fin, kort, snabbt överstånden sommar tills jaktsäsongen återigen står för dörren! För övrigt så är det min yngste jämte på bilden med sin första egenhändigt (nästan) dödade älg under fjolåret.

Lovisa har blivit ett motorfreak! Hon startar dagen med "-Jag vill åka moped, pappa!", fortsätter med "- Ska vi ta fyrhjulingen och åka till skogen?", och avslutar dagen med "- Pappa, jag kan inte sova om vi inte åker moped först!" Jag som trodde att treåriga tjejer lekte med Barbie, serviser och annat. JAG ÄR ÖVERLYCKLIG!!! :-)

Det går upp för mig mer och mer att det där med bloggande, det är ta mig tusan ingen sommaraktivitet. Det finns alldeles för få timmar per dygn för att det ska räcka till allt denna årstid. Sååå, mina vänner jag fått (och ovänner) , det kan bli lite si och så med uppdateringen. Men slutar gör jag inte, jag har alldeles för mycket kvar att berätta om brand och ambulansfolk!

.

Och glöm inte lunchen te vecka!

.

Bara en sak jag hittade... Finska är ju inte så svårt!

http://youtube.com/watch?v=etXbPrCZ6dk

/Tony

Om ni ser....

.......den här filuren nånstans så kan ni hälsa honom att jag just deklarerat och att han kommer att få behålla en avsevärd del av det han bestulit mig på under året som gått. För er som inte känner igen honom så är det Anders Borg. Kännetecken: Hästsvans och budgetproposition under armen.

Jag har fått lite bassning för att vara för dålig på att uppdatera.... Förklaring:
Solsken, en jävla gräsmatta, jobb, mera jobb. Och nu deklaration. Om ni tror att det bara är att sätta ett kryss och skicka in så tror ni fel. Det är Skatteverkets idé om att ge tillbaka för alla de år vi försökt lura tillbaka några skattekronor. Om man inte sätter sig och plitar lite så missar man MASSOR med avdrag. Allt är minsann inte förtryckt....

Det verkar som en viss spridning om mina skriverier om kollegorna skett. Nu får man börja vara försiktig! Därför tänkte jag nu i "Serien om kollegorna" berätta en historia från en annan station, i svunnen tid.
Man hade just gjort lite omstrukturering i verksamheten på den lilla orten, och flyttat ambulansen från vaktmästeriet till vårdcentralen. De vaktmästare som hittills kört var avpolletterade. Nu skulle plötsligt alla köra, men det var långt ifrån alla som ville detta. Äldre damer som bara åkt med började protestera, dock för döva öron. "-Det var bara att göra som man blir tillsagd", blev svaret.
Den här kvinnan visste trots detta på råd..... Gång efter annan så backade hon in ambulansen alldeles för långt in i garaget så både klädskåp och ambulans fick omfattande plåtskador. Hon blev helt sonika för dyr för Värmlands Läns Landsting som det då hette, och blev av med rätten att överhuvudtaget sätta sig bakom ratten.

/Tony

ÄNTLIGEN!!

Efter lång tid av övertalning så har jag äntligen lurat en ambulanskollega att hjälpa mig med utbildningen av övriga kollegor i avancerad hjärt/lungräddning. Nu ska hon utbildas i lite av varje, sen ska vi på konferens i Stockholm! Welcome, parteneeer!

3-åringen var just färdig med sin middag förut, orkade inte riktigt äta upp allt. När vi satt där frågade hustrun om vi ville ha efterrätt, men jag var så proppmätt så jag tyckte att vi kunde smälta maten en stund innan vi gav oss på den.
3-åringen: "- Men jag vill ha efterrätt. Nu, pappa!" Hon såg på mig med DEN DÄR blicken igen,
Pappan: "-Men Lovisa, du var ju mätt! Vi smälter maten en stund så kan vi ta efterrätt sen."
Hon tittar på mig en stund, sen börjar hon frenetiskt banka på matresterna på sin tallrik med sin sked. Plötsligt tittar hon upp:
"- Sådär, är maten smält nu?"

Smälla, smällt, smält. Dagens grammatiklektion genomförd!

/Tony

Missriktad välvilja....

Idétorka på bloggfronten. Men så kom jag plötsligt på att jag har ju inte behandlat bloggen som dagbok förut, det är ju mer ett historeiberättande. Om andra. Själv då? Har det inte hänt mig nåt? Nä, egentligen inget intressant.... Men jag satt i alla fall och läste DN:s nätupplaga nyss och hittade artiklar om Palestina. Där har jag varit. 3 månader för ett par år sen. Det finns kanske nåt intressant därifrån? Den första månaden var jag stationerad som sjuksköterska för minröjartruppen i Jenin. Jenin var ett oerhört varmt ställe, med 48-50 grader mitt på dagen. Utegångsförbud rådde mellan 17-08 varje dag, och prick kl 17 rullade israelisk militär in i stan och sköt på allt som rörde sig. Oerhört dramatiskt för en jössehäring, men efter 3 dagar var man van skottlossningen och reagerade inte nämnvärt. Förljande incident inträffade sent en vacker varm kväll i mitten av juli. Jag stod på taket till det hus jag bodde i och ringde hem till frun. När vi pratat en stund så blev jag varse en helikopter som på låg höjd kom in söderifrån. Inget ovanligt i sig, men den stannade och hovrade ca 100 m från vårt hus. Den gick i tyst läge, och störde inte samtalet med frun nämnvärt. Plötsligt ser jag att den avfyrar 2 robotar mot ett bostadsområde 500 m längre bort. Snabbt som blixten trycker jag av telefonen för att frun inte skall höra smällandet. Hon behövde ju verkligen inte sitta i Sverige och bli mer bekymrad än hon redan var, och jag hade bedyrat att det var såååå lugnt i området. Sen small det. Jävlar vad det small! Lätt automateld lite varstans, och jag låg ner på taket och inväntade tystnaden. När det lugnat sig gick jag in och ringde upp igen. Får en mycket uppjagad hustru i telefonen som är absolut övertygad om att jag är död, trots att jag själv ringer upp. Min uppfattning om att samtalet avbrutits i tid stämde inte riktigt, hon hade bara hört en sjujävla smäll och sen dog telefonen. Den halvtimme som gick innan jag ringde upp igen hade hon i princip redan planerat begravningen på. Med facit i hand skulle hon lika gärna kunnat hänga kvar i luren och trott att vi sköt fyrverkerier eller nåt. Man skall ALDRIG göra sig till.....


Ett snabbt överslag i huvudet ger vid handen att jag borde skriva ner detta uppdrag mer detaljerat. Det hände mycket fascinerande därnere.............. Men det ska man nog inte använda en blogg till.

/Tony

"Vi är lite upptagna......."

..... sa den 3-åriga Guldklimpen plötsligt. Vi hade precis avslutat en liten shopping i stans Godisbutik, det är ju trots allt lördag. Väl utkommen till parkeringen stöter vi på en kollega. Givetvis så stannar vi och pratar, och han försöker inleda en konversation med Lovisa. Till slut så tröttnar hon:
Guldklimpen:"-Vi är lite upptagna nu."
Kollegan: "-Jaså...ja det är ni kanske...."
Guldklimpen:"- Jo, det är vi. Vi ska hem å äta godis, förstår du. Ska vi GÅ NU DÅ PAPPA?"

En riktigt social obegåvning. Vi får träna på det där......

Häst-Therese, grattis på namnsdagen! :-)
Annika, grattis till inflyttningen av utedasset! :-)
Erika, grattis till att ha en trevlig uppsatsskrivning framför dig! :-)

/Tony

"Jag tar en livlina....."

I "Serien om kollegorna" skall nu avhandlas en kul historia som dessvärre är lika sann som allt annat jag nedtecknat. För det första ska dock sägas att det är några år sen, och att hela historien kan ursäktas med att hjärt/lungräddningens ädla konst med åren förändrats hit och dit på ett förrädiskt tillrörande vis.
Jag har under många år haft utbildningsansvar för personalen avseende avancerad HLR, och detta är väldigt stimulerande. Kollegan, som jag utbildat, var och arbetade på annan station och fick en sen kväll larm om ett hjärtstillestånd. Väl på plats så påbörjades återupplivningen, men nytillkomna direktiv i läkemedelshanteringen hade gjort båda två lätt villrådiga. Efter att ha defibrillerat och genomfört en rad kvalificerade åtgärder så tar idéerna plötsligt slut.
Genom TV-program har vi lärt oss att livlinor är bra att ha. Nämnda kollega ser också på TV ibland, och efter en stunds funderande kom han på att "-en livlina nu vore inte fel...." Fifty/fifty var ju inte så smart, och att fråga publiken i det läget inger inget större förtroende. Kvar fanns "Ring en vän"! Sagt och gjort, kollegan tar telefonen och ringer hem till sin vanliga kollega och förklarar läget. Får därefter genom telefonrådgivning slutfört arbetet på ett för patienten lite udda sätt. Utgång oviss.......

:-)))

"MAT-STREJK....."

Nu strejkar sköterskefacket. Det har jag skrivit om förut. Men så satt vi häromdagen och pratade om tidigare strejker, och kom in på brandmannastrejken i slutet av 80-talet. Skall först dra lite av vår arbetsordning på brandstationen:
Under dagen så innehar man diverse uppdrag som skall skötas, det är ju inte larm hela tiden. En av arbetsuppgifterna är att vara "dagis", dvs man är i princip mamma åt hela skiftlaget och sköter mathämtning, tvätt, disk mm. Så har det varit sen häst och vagn, och så kommer det säkert att förbli trots idoga protester från juniorerna som kommer...

Denna dag var det således strejk. Inga arbetsuppgifter fick utföras utöver larm, och man tog sin konflikt på blodigt allvar. Man satt helt sonika av sin tid (24 timmar) rätt upp och ner och inväntade larm. Det är nu det helt fantastiska inträffar, som säkert fick många av arbetsgivarens representanter att storkna av skratt.
Lunchtid. Vuxna stora män med vana att inmundiga stora måltider sitter i köket och kommer på att det vore gott med lunch. Men nu kör det ihop sig.
"-Vafan, vi kan ju inte skicka dagisen å hämta mat, vi strejkar ju!"
"- Nä, det går ju inte. Har vi nån som inte strejkar?"
"-Nä..... hur gör vi nu? Jo, förresten! Vi har ju Xxx! Han är ju bara vikarie!"
Vikarien beordras att fixa lunch, men denne vägrar. Efter flera och långa diskussioner så tar dock någon tag i saken och fixar lunch, som vid det här laget mer serverades som kvällsmat.

Tänk vilken kraft ordet strejk har!

Guldklimpen strejkar också.
Städdag idag.....
Mamman: "-Lovisa, nu får du sluta att riva ut alla grejer jag precis plockat upp. Hjälp till att städa, istället!"
Guldklimpen: "-Jag vill inte städa, det är tlåkit!" (Tråkigt, kan inte säga r...)
Mamman: "-Jag tycker också det är tråkigt, men det är tråkigt att ha stökigt också...."
Guldklimpen: "-Men jag vill INTE!!! Jag vill inte ha STÄDIGT, jag vill ha STÖKIGT!"

Kram på er!

"Alla ska till sjukhus...."

I serien om kollegorna skall nu berättas om en kollega på en annan station i länet. Jag säger inte vilken, men det är den största vi har....

Trafikolyckor brukar ha en tendens att bli lite röriga i inledningsskedet. Men man brukar ganska snabbt få grepp om vad som hänt och vilka som varit inblandade. Så även denna gång, där personalen räknade in de olycksaliga. Vi brukar försöka få med alla till sjukhus, dels för att de ska bli bedömda av en doktor och dels för att de ska ha en dokumentation för ev framtida men gentemot försäkringsjättarna. Vid denna olycka så ryckte kollegan tag i en patient vid olycksplatesen som lite motsträvigt lät sig undersökas. Han försökte flera gånger ifrågasätta varför han skulle till sjukhus, men blev abrupt avbruten varje gång av nämnda kollega. Väl på sjukhuset lämnas patienten över till mottagande personal:

Sjuksköterska: Hur är det med dig? Har du ont nånstans?

Patient: Nä.....

Sjuksköterska: Ingenstans? Hade du bälte på dig?

Patienten: Nä.... alltså.... jag har inte krockat.....

Sjuksköterska: Inte krockat?

Patienten: Nä.... jag är bara vittne till olyckan!

.

Fast även vittnen till olyckor kan ju må dåligt, det vet vi ju.........

.

Jag jobbar idag, det är ju helg! Och varit på säsongens första gräsbrand. Varför eldar ni gräs??? Det försvinner ju av sig själv!

.

Ha en trevlig kväll!

/Tony

Men va f-n.....

..... jag kan plötsligt inte lägga in nån bild! Är det månne modebloggmaffian som hackat min blogg för att jag tar marknadsandelar från dom? Eller naturmuppar som inte gillar varginläggen?

Nu skall i alla fall Vårdförbundet strejka. Detta inkompetenta fackförbund med en hög Florence Nightingale-tanter har överträffat sig själva, och vågar lite försiktigt säga till de stora förhandlarna:
"Ursäkta, men vi tänkte kanske att vi inte kommer till jobbet på måndag några av oss." Jag gick ur detta fack för ett halvår sen när de pådyvlade mig sämre arbetstidsvillkor än jag hade innan. Bl a får jag nu jobba till 65 istället för 60. Tror dom.... När jag blir 55 så blir jag brandman på heltid och blir SKAF:are. Då går jag hem vid 60 i alla fall.
Vårdförbundet, ni har spelat ut er roll för sjuksköterskorna! Släpp taget, och ägna er åt annan välgörenhet än den ni bedriver på vår bekostnad!

Guldklimpen (målar): -Pappa, vad är det för färg på en hund?
Pappan: - Ja du, vilken du vill....
Guldklimpen: - Ja men... vilken färg har dom?
Pappan: - Vilken färg har våra hundar? Rita av dom!
Guldklimpen: - Jag kommer inte ihåg hur de ser ut.....
Pappan: - Ja men titta på dom! Grå, vit och svart.
Guldklimpen: -Nä jag ser inte.... jag gör en grön!

Varför försöker man?

Modebloggare.....

...har betydligt fler läsare än andra, och dessutom verkar det vara en lönande affär. Jag ger mig därför in i leken med följande klädtips. Ovan en mycket bekväm underbyxa i naturblekt hushållspapper, inköpt på COOP. Enkelt ihoplimmad med något hårda kanter. Den bruna sörja som tenderar att befläcka vita kalsonger är numer inget problem, då kalsongen kan slängas efter avslutad användning efter en vecka eller så.

Idealisk utstyrsel för varma sommarkvällar, recykling på hög nivå.
Pizzan inköpt på AMIGO , stans godaste pizzor! Har viss begränsning
i utrymme framåt, men om storleken så kräver så kan
rekommenderas inköp av familjepizza.

Guldklimpen har börjat visa sitt rätta jag.....:

Pappan: -Vad gör du?

Lovisa: -Ritar.....

Pappan: -Vad ritar du för nåt?

Lovisa: - Ser du inte det kan du gå härifrån! Gå till köket med dig.

Pappan: - Men.... vad ska jag göra i köket?

Lovisa: -Gå och diska eller nåt.

3 år och redan fullfjädrad hustru....... Vad månde bliva av detta.


Mixad blandning av mode och pappablogg! Nu ska jag jaga korkade sponsorer!

Vilda djur i skogen.....

Ok, jag har ingen bra förklaring till Guldklimpens uttalande, men här kommer det!

Klicka här för att lyssna på vad hon har att säga....

Å nu åker suspensoaren och hjälmen på! För trots en god faders idoga försök att förklara att vargen egentligen bara är en snäll liten vovve som bara äter husdjur och sånt så är det liksom som att det inte vill gå in riktigt. Men man kan inte kräva alltför mycket av en som nyss fyllt 3...

/Tony

44 km/h......

...är den genomsnittliga hastigheten för spermier vid utlösning. Det fick jag reda på igår via Rix FM Morronzoo. Det lustiga i detta är egentligen inte hastigheten, utan tankarna på hur man lyckats mäta detta.... En polis med laser? Och hur kommer man egentligen på idén? Men nu vet vi i alla fall att diskussionerna bland tjejer om att en del killar får utlösning för snabbt är en myt. För inte kan de väl känna skillnad på om de kommer i 44 km/h eller 55?

Senare idag så kommer här att publiceras Guldklimpens " Va´ gör man med vargen?", så håll ögonen öppna!

/Tony

Kör kvinnor sämre än män?

Vad svarar man på den frågan utan att hamna i onåd? I Schweiz har man kommit på att kvinnor kör sämre än rattfulla män, och höjer tillåten alkoholhalt i blodet för framförande av fordon. Av säkerhetsskäl. Woow... tänk om det förslaget lades i Sverige! Vilket j-a liv det skulle bli! Är det fel, då? Ja, inte kan kvinnor köra så dåligt i allmänhet så en rattonykter manlig chaufför gör det bättre. Om de nu kör sämre, varför gör de det? Troligen för att vi män ALLTID sätter oss bakom ratten när vi ska nånstans. Av säkerhetsskäl....
Döm själva, jag törs inte!

För övrigt tycker jag det är synd att Gudrun Schymans Feministparti inte hamnade i Riksdagen. Då hade de kunnat driva kvinnofrågan fullt ut, och de andra partierna kunde ha ägnat sig åt det som är viktigt. Som till exempel vargjakt. Eller bensinskatt.

Å jädrar va skäll ja kommer att få nu! ;-)
/Tony

Guldklimpens instruktion....

Nu har jag gjort ett försök att fånga 3-åringens beskrivning av vad man gör med en älg på ljudfil.......

Guldklimpens kärleksförklaring till älgen! Klicka här....

Möjligen klent ljud, ska se vad som går att göra åt det...

Att vara fokuserad....

...på det man gör är oftast A och O ute på larm. Men ett oerhört fokuserande kan vara förlamande för tankeverk- samheten i övrigt. Tror jag. I alla fall efter det som hände vid en gräsbrand utanför stan. I "Serien om kollegorna" tänker jag nu berätta om vår alldeles egen Duracell-kanin. Historien beskriver INTE kårens totala genomsnittliga IQ..... eller....?

"-Litet larm, gräsbrand..." , följt av lite tutande och pipande. Man åker med hela styrkan om hela fem man, och möter en liten gräsbrand som man ganska snart får släckt. Vår Duracell-gubbe var inte riktigt med i matchen och kom lite sent till larmplatsen. Kollegorna har redan börjat plocka ihop utdragen slang och krattor mm, när de hör sirener högt ljudande analkas. Brandbilen med den sena kollegan kör upp på plats, och ur hoppar Duracellen. Han springer rakt fram till en slanghäck, en stålkonstruktion med slangen sinnrikt rullad inuti. Fortfarande står kamraterna och ser förvånat på den frenetiskt arbetande kollegan. Nån ropar till honom att "- det är lugnt, det är redan släckt!" , men med ringa effekt. Man ser honom plötsligt koppla ena slangänden till pumpen på bilen, dra på motorvarvet, öppna vattenkranen (fortfarande med slangen kvar i slanghäcken) och med slanghäcken i handen börja springa. Hans tanke var att hinna få ut all slang innan vattnet kom ifatt honom. Med 6 kilos tryck. 25 meter slang. Kollegorna står gapskrattandes och tittar på när Duracellen plötsligt far en meter upp i luften med benen i horisontell linje rakt framåt när vattnet nådde slanghäcken och nöp ihop denna. Tvärstopp! Som sagt, kanske inte den genomsnittliga brandmannens agerande, men hans känsla för att göra en insats kan bara berömmas!

Fast..... jag har ju en till..... åsyftandes ovanstående bild. En vagnhallsport är oftast bara marginellt större än själva brandbilen. Den är också gärna oföränderlig i storlek, åtminstone sidledes. Kollegan skulle backa in brandbilen, och tittar i båda backspeglarna så det 'är klart bakåt. Porten öppen, och han backar in....... i mittenpelaren mellan portarna! Två portar stod öppna och han ägnar inte en tanke åt att dörrhålet plötsligt är hundra gånger större än det brukar. Fokuserad....? Lagom är nog bäst!

Jobbar förstås, det är ju helg. Det är som det är. Alla ni andra; - Ha en riktigt trevlig kväll!

/Tony

Smarta amerikaner.....

...finns det nog, men i FBI verkar de inte ha hamnat. Vad hade agenterna väntat sig hitta i en vapenaffär?
Nåja, de hade nog sina skäl. Det här är egentligen bara en halvdan inledning på Serien om kollegorna.
Idag har turen kommit till en yngre kollega. Nuförtiden så är vi ju mer eller mindre tvåspråkiga, efter åratal av engelskstudier från småskolan och uppåt. Det är givetvis bra, för i den globalism som nu förekommer så träffar man diverse olika nationaliteter i yrkesutövningen. Så även denna kväll, där en utländsk man stod i den hjälpbehövande skaras kö. När ambulansen kom till platsen så var han ganska ynklig, skrek och höll på som han skulle dö. Det kanske och var så, men om detta visste bara Gud just då. Han hade ont lite varstans, och man bestämmer sig för att spruta smärtstillande läkemedel för att stilla ner hans oro och smärta. Nålsättningen blev väl lite krånglig, och min kollega mer och mer trött på patientens skrikande. Till slut tryter tålamodet:
"-Can you shoot your mouth!!" (Fritt översatt "-Kan du skjuta din mun!")

Guldklimpen har sedan långfredagen när hon fyllde tre år helt plötsligt ändrat sitt frågemönster. Det är helt fantastiskt kul, vilken otrolig vetgirighet! Nu är frågan inte "-Varför då?" längre, utan "-Vad händer då?" Hon vill veta, sätta saker i sitt rätta sammanhang. Det är vad den godtrogne fadern trodde, i alla fall. I själva verket har jag ertappat henne med att ställa frågan för den ska ställas. Efter ett antal "-Vad händer då?" under diskussion om en och samma sak försökte jag få henne att återge diskussionsämnets ursprung. Hon hade ingen aning om vad jag pratade om, och tittade på mig som om jag var en stor idiot. Därefter......
"-Kan jag få en glass, pappa?"
Javisst fick hon en glass, av den urblåsta godtrogne fadern.

Helg igen nu, och givetvis återigen ett dygnspass! Ha en trevlig helg, alla!
/Tony

Blodiga människor.....

..... är väl sällan roliga. Men situationen runt omkring kan vara det! Mina kollegor var nere på stan på en cykelolycka. Kvinnan jobbade i vården, och var välbekant med de flesta av oss. Dock kände hon inte igen kollegorna, som var ganska nya i gemet. Men de kände igen henne, förstås. Hon var helt sönderslagen i ansiktet, blodig och eländig och väl medveten om sin situation. Som en ljusglimt i eländet utbrister hon när hon får se kollegorna:
"- Vilken tur.... att det inte var nån jag kände som kom i ambulansen!"
Den ene kollegan, som jag tidigare i bloggen beskrivit som pratglad, social och mycket humoristisk kontrar snabbt utan eftertanke:
"- Haha, som du ser ut skulle ingen känt igen dig i alla fall!"

Att vi är elaka mot varandra på stationen är ingen nyhet. Men vi är det med hjärta! Det uppfattas dock inte alltid så av besökare mm som inte känner oss väl. En äldre kollega hade köpt motorcykel, och var mycket stolt över denna. En av kamraterna frågar om han skall ta frun med ut på långturer nu, få lite nytändning osv. Den gamle kollegan tittar barskt på honom och säger:
"- Självklart inte! Ha henne bakpå är ju som att åka omkring med två stora sadelväskor hängandes."
Lite senare på eftermiddagen kommer en motorcykel in på gården. Det var den gamles son som kom, och på bönpallen satt den gamles fru medåkandes. Vi har ett högtalarsystem runt i och utanför stationen som används när vi vill ha tag i varandra. Kollegan som suttit och pratat med den gamle skyndade sig till mikrofonen och öppnade högtalarsystemet:
"- Xxx besök på gården.... Xxxxxx ä här mä sadelväskera´!!!"
Hur historien fortlöpte i det egna hemmet efter detta vet absolut ingen...


Kolla in videon! Ambulanskollegor från Karlstad utlånade till nån fotbollsmatch....



Nu har jag skrivit en lapp med massa ihågkomster på avseende incidenter på jobbet. Lapp förresten, det börjar bli en bok! Å allt ska mä här så småningom....

Ha dä gött!

/Tony

Det var bättre förr!

Jädrar, kolla vad jag hittade! Måste ju bara delge er detta guldkorn från svunnen tid...

Klicka på bilden för full storlek, läs och begrunda.

Ja, det var bättre förr!
:-)

Blåljusfest....

...är en årligen återkommande tillställning i vår landsände. För er som inte vet vad det är så ska jag berätta det. Med ett ord. Sjöslag. Blåljuspersonal, dvs brandmän, ambulansfolk och poliser, festar loss tillsammans. Och då menar jag festar loss! Och man blir inte finkad för nånting! Å spriten kommer från polisens beslag.... Jag ljuger. Faktum är att dessa kalas skulle kunna se ut så, men är genomtrevliga tillställningar med hög trivselfaktor. Javisst, nån råkar väl bli som den finske akrobaten på bilden (lånad bild från annan blogg, tack!), men absolut inte alla. Annat var det förr, vill jag lova... Det är fler än en krog som portat blåljusfolk, till och med på livstid. Men idag ska alla vara så ordentliga och riktiga på alla sätt och vis så det passar sig inte riktigt. Jag ser fram emot att träffa er alla igen!!!

Hands on, ladies....
Nytt lagförslag på ingång! Bara handsfreesamtal under färd. Helst skulle man vilja förbjuda all telefoni av chauffören, för distraktionens skull. Men nu har man alltså bestämt sig för att bara förbjuda att ha telefonen i handen. Är telefonen eller samtalet distraktionen? Nu har man ju bestämt sig för att det är telefonen. I konsekvensens namn är det alltså ok att en tjej sitter i passagerarsätet och utför sexuella handlingar på chauffören, så länge han inte hjälper till själv. Så vet vi det....

Serien om kollegorna....
I serien om kollegorna så skall nu berättas den mindre smickrande, men oerhört stimulerande historien om obscena gester. För var vi ofta in på nätterna och drack kaffe hos tjejerna på SOS vid långtransporter till residensstaden. Som regel en trevlig paus i dygnspasset. Mina två kamrater lämnade patienten på Centralsjukhuset och åkte till Sundsta där SOS då låg. De ringde på dörrklockan och inväntade svar. Under tiden pratade de antagligen om tjejer osv, och de gjorde verkligen målande beskrivningar med händer, höfter tungor osv för att ge eftertryck åt sina önskemål. Så släpps de in, och de tre tjejerna satt med mycket breda leenden på sina läppar.... ja till och med nån liten skratt-tår hade runnit nerför kinden på nån. Det gick helt plötsligt upp för kollegorna att SOS är likt Fort Knox ordentligt övervakat, och med en hiskelig Ågren inser de att de blivit filmade in detaljum. Man kan väl bara ana på hur många firmafester i SOS regi denna film visats.
Meddelande till SOS: Eventuellt gage för filmens aktörer, STIM-pengar eller liknande kan skickas till vår kamratförening.

/Tony

Sjuksköterska....

... är jag utbildad till. Å nu så vill de att vi ska strejka. Ja, inte vi på ambulansen, hur skulle det se ut? Vi ska få högre lön, säger dom. Vårdförbundet. Sist de sa det så förhandlade dessa magnater fram 10%. Kanon! Men i det finstilta stod det att det var under 5 år. 2% om året, alltså. Duktigt!
Ska vi ha mer betalt då? Vi sparkar som regel uppåt i alla lägen, chefen har ju mer betalt än oss och han sitter ju bara på kontor och gör ingenting! Eller? Är vi konsekventa i det resonemanget så skulle väl de undersköterskor och biträden som finns ha mer betalt än oss, för idag är ju vårt jobb mest pappersarbete. Patienten sköts av underliggande yrkeskategorier.
Eller? Åtminstone inom vissa delar av verk-
samheten.
Det kanske är ansvaret som ska ge betalt? Vad ska jag ha mer betalt för? Att jag inte gör fel så patienten avlider? Får patienten sämre vård om jag har sämre betalt? Håller jag mig sämre uppdaterad i min medicinska kunskap om jag har sämre lön? Nej, självklart inte. Om så hade varit fallet så hade vi redan nu haft rejält högre lön. Man hade inte vågat annat.... Dags för SKL att se vad vi faktiskt gör, och är utbildade till, och lönesätta oss därefter.


Varghatare skall bli av med sina licenser! Det tycker i alla fall en riktigt malplacerad överåklagare i ....... Malmö. Han älskar vargar! Kul kille! Jag älskar tigrar..... jag kan göra det för jag har de inte här, och de äter inte upp mina nära och kära. Så, med risk för att denna imbecilla person får sin röst hörd högre upp i hierarkin;
- Mer varg åt Sverige! Gärna hela Sverige och inte bara Värmland! Å låt mina licenser va ifre nu så ja kan hjälpa till att skjuta undan dom när ni får problem i Malmö.

/Tony

Publikt jubel....

När man sitter och funderar tillbaka på saker som hänt i ambulanssjukvården under åren kommer man plötsligt på att det finns väldigt mycket att berätta. Och osökt kommer då också insikten om att man börjar bli gammal. Inte så att det känns, eller ens syns, men .... ja...... åldern går ju inte att förneka.

För många år sedan så bar vi allt. Idag så är båren konstruerad så det går att göra en stol av den, vilket underlättar vårt arbete enormt. Men det här hände alltså för väldigt längesen.....
Två kollegor var på ett dansgolv i stan och hämtade en man som dansat för fort, druckit för mycket eller blivit sjuk av annan orsak. Det var rejält med folk, närmare 1000 personer i lokalen, och givetvis ska ALLA se vad som händer. Man får i alla fall killen på båren och ställer sig i varsinn ända. Man bär oftast så att en har båren bakom sig och den andre framför sig. På så sätt så går man ju åt rätt håll. På givet kommando "-Är du klar?" "-Ja...." "-Då lyfter vi...", så reser sig de båda med båren emellan sig och börjar gå. Tvärstopp! Massans jubel utbryter då man i sitt onyktra tillstånd förstår vad som utspelar sig framför sina ögon...... De båda kollegorna hade båda ställt sig med ryggen åt båren, och försökt gå framåt.....

Problemlösningsförmåga...

Jag fann ovanstående bild på nätet. Så kanske livet funkar....

/Tony

Oj, samvete.....

Min dotter, Guldklimpen, som är tre år har utsett mig till sin favorit avseende bortgivande av diverse teckningar. Och givetvis uppskattar jag dem! Åtminstone de första 35.... samma dag.....
Hur vidmakthåller man sin entusiasm för varje gång hon kommer med en teckning? För ibland är det egentligen bara ett streck på ett papper, tecknandet är inte viktigt utan gåvan i sig själv är det viktigaste för henne. Om man som jag gjorde idag sviktar det allra minsta i glädjeyttrandet, kommer kommentaren;
-Men pappa, tyckte du inte den var fin?
Det är som att få en kniv i sig, man har svikit och varit ouppmärksam. Fast så kanske hon egentligen inte menar? Eller..... hon är ju faktiskt av kvinnligt kön, och dessas manipulativa förmåga är genetiskt nedärvd. Det törs jag svära på utan att ha för detta minsta vetenskapliga belägg. Hur som helst så funkar det bra på mig, vilket resulterar i att hon får 20 nya blad och jag ber henne rita på ALLA och ge till mig. Och gissa om entusiasmen finns för varje teckning jag får!

Att driva med kollegor är hejdlöst roligt, och jag tror faktiskt att vårt skrå är fenomenalt duktiga på detta. Vi bryr oss inte mycket om hur skämtet uppfattas, det skall liksom bara göras. En kollega kör emot nånting och ambulansen får lite bucklor och skavanker. Av någon anledning väljer han att inte rapportera det inträffade, vilket givetvis är ofarligt att göra. Det finns ju folk som lever på att laga bilar.... Det var hur som helst ganska lätt att klura ut vem som kört ambulansen vid det aktuella tillfället. Det arbetades febrilt i mångas huvuden för att ge nåt tillbaka till chauffören. Resultatet lät inte vänta på sig. Nästkommande skift kollegan gjorde var den ambulans han skulle köra klädd med båt-fendrar för alla eventualiteters skull.

Vi får en del skäll också. Ibland är det kanske välförtjänt, det får andra bedöma. Jag och en kvinnlig kollega åkte på larm till en gård en bra bit utanför stan. Uppfarten var trång och svängarna fick tas ut lite för att kunna trixa oss in. Men den kvinnliga kollegan är duktig på att köra, och vi tog oss fram. Redan när motorn slogs igen hörde jag en upprörd kvinna stå och skrika. När jag öppnar dörren så stirrar hon på mig och skäller för att vi kört på hennes gräsmatta. Då den kvinnliga kollegan visar sig från förarsidan utbrister kvinnan;
- Ja, det kunde jag ge mig fan på att det var ett fruntimmer som körde också!

Nu ska jag sätta mig och katalogisera Guldklimpens teckningar. Vem vet, ny Van Gogh vad det lider och dessa blir en ekonomisk tillgång. Men de är redan nu ovärderliga för mig.

/Tony

Jobbets svarta sida....

Idag blev jag av med en kollega. 57 år, och plötsligt ihoprasad som ett korthus. Det här är verkligen jobbets baksida, att behöva åka ut på otrevligheter med folk man känner väl inblandade.

Men.... var sak har sin tid, eller hur man säger. Ett gammalt, troligen kinesiskt, ordspråk säger;

" Livet, det är det som inträffar medan man planerar annat...."

Döden råkar inträffa lite hur som helst....

Ha en god natt!

/Tony

Guldklimpen....

På förekommen anledning och efter idogt tjat så förevisas här den s k Guldklimpen, pappas troll, eller som hon själv brukar presentera sig; - Pappas prinsessa! Kort på mig kan också laddas upp, men det verkar inte finnas det intresset för mig som person, sexobjekt eller liknande.
Ägget på bilden är egenhändigt utsmyckat i en för påsken ganska vanlig färg, och förevisas stolt för den tappra modern.

Jippie! Fredag, och helg! Så resonerar merparten av våra kamrater, släkt och vänner, och med dem även större delen av befolkningen. För mig....;
- Fredag, jaha.... i säng tidigt för dygnslångt arbetspass i morgon....

Men, ha en trevlig helg på er!

/Tony

Blondiner.....

Sitter verkligen intelligensen i hårfärgen? Anläggs anlagen för hårfärg strax efter kroppen har bestämt hur hjärnan ska fungera? Eller är det en myt.... Sanningen att säga så vet jag inte. Jag känner smarta blondiner, men de kan ju faktiskt ha färgat håret. Jag känner mindre begåvade brunetter också, men de kan ju faktiskt också ha färgat håret.
Jag satt på järnvägsstationen i Arvika för några år sen och väntade på ett tåg. Det var tidig morgon, och det satt några tjejer i 15-16årsåldern och diskuterade lite bredvid. Ett ankommande tåg stannar till utanför, och en söt brunett kommer in. De andra tjejerna känner henne uppenbarligen, och utbrister:
- Men Guuud, vad har du gjort med håret?! Den ankommande brunetten svarade:
-Jaa, nu har jag pluggat som f-n för det här provet, och jag fattar ingenting. Det fanns bara en sak kvar att göra, jag färgade håret mörkt!



I serien om kollegorna finns också en tankeväckande episod. Vi satt på konferens ett helt gäng om 15-20 personer på mitt hotellrum (det var verkligen fullt!). Det var ett ganska bra kalas under uppblåsning, och stämningen var hög. En av tjejerna, en äkta blondin, hade jag tidigare under dagen berättat en historia för.
- Hur knäcker man lättast näsbenet på en blondin?
-???
-Man viftar med snoppen under glasbordet!

Historien i sig själv är kul, men den blir bättre.....
Plötsligt viftar blondinen med handen inne på hotellrummet för att få tyst på oss andra.....
-Jag ska berätta en historia för er! Det blev tyst i rummet, och hon fortsatte;

-Vet ni hur man lättast får sätta på en blondin?
(fortfarande tyst, spänd förväntan på upplösningen....)
-????
-Man knäcker näsbenet på henne!

Vansinnigt roligt när man kunde ursprungshistorien, vilken jag förmedlade till kamraterna på rummet.

Tror jag blondiner är korkade? Nej, verkligen inte..... men ganska roliga!

/Tony

Alla kan ha en dålig dag....

...men alla har inte dåliga dagar st 7 per vecka! Jag träffar ofta på fascinerande människor. Det finns två anledningar till detta; -dels så träffar jag mycket folk i mitt jobb såväl som privat, dels försöker jag se varje individ som den enastående skapelse den faktiskt är. Jag har i grunden en positiv människosyn, men ibland grumlas den av särskilt utstående utstuderat elaka/dumma människor. Hur formas en hjärna till att alltid i alla lägen leta fel och brister hos andra, samt vid sidan om detta framhäva sin egen förträfflighet? Hur bra kan en sådan person må?

I serien (det blir väl det nu när utgåva nr 2 kommer) om kollegors lustigheter skall jag nu lite viskande berätta om en mycket god kollega som har en fantastisk förmåga att hålla ett samtal igång i sjukhytten. Det kanske inte verkar så professionellt, men jag bedyrar att han är en av de bättre av oss i hanterandet av patienter.... Självmord och självmordsförsök hör väl numer till våra vardagssysslor. För några år sedan blev vi larmade till en ort i närområdet, en kvinna hade efter en fest tagit rikliga mängder alkohol samt diverse tabletter. Hon var inte särskilt intresserad av att åka med, men efter en hel del trugande så fick vi med henne i ambulansen. Kollegan, som gärna pratar hela tiden, satt bak. Det var väldigt tyst i sjukhytten under en ganska lång tid, man hör ganska väl pågående konversation när man sitter och kör. Men..... efter 15 minuters resa orkade väl inte kollegan hålla sig längre, han ville prata. Hur inleder man då en konversation med någon som nyss bestämt sig för att avsluta sitt liv?
- Jooo.... kalaset du var på? Om man bortser från den här lilla incidenten, var det ett kul kalas?

Guldklimpen har börjat konstruera sagor. Efter min insats i konsten att göra sagor (se inlägg 31 mars) så har poletten ramlat ner. Nu tillverkas sagor på löpande band, och de håller nästan Astrid Lindgren-kvalité! Eller vad sägs om följande;
"Det var en gång en elefant som inte hade nån snabel..."
"Det var en gång ett lamm som inte hade några öron...."
"Det var en gång en groda som inte hade några grodfötter..."
"Det var en gång en fisk som inte hade några ögon..."
3-åringen har i sagan visat sig vara en stor innovatör, då inledningen av sagan efterföljts av de mest fantastiska lösningar på dessa problem. Eller vad säjs till exempel om ett bälte med en liten båtmotor till grodan utan grodfötter?

/Tony

Nittiosekunder

Varför har jag döpt bloggen till "nittiosekunder"? Det kan vara yrkesrelaterat.... Från larm till bilen skall vara ur garaget skall maxtiden vara nittio sekunder. Oavsett om man sover, äter, tränar eller sitter på dass. Det sistnämnda kan ställa till en del problem. Vad prioriteras av patient och kollega? Halvtorkad ända med lite toapapper kvar i byxlinningen och ur garaget på 90 sek, eller ren någorlunda väldoftande stjärt och ett påslag på 15-20 sek? Jag tror på det sistnämnda....

Som alltid när tid ges sitter vi i köket och pratar gamla minnen. Kollegors fadäser är roligast, de egna försöker man styra bort samtalet ifrån. Om man ska välja ut nåt ur dagens skörd så får det väl bli den nyanställde kollegan som tillsammans med en rutinerad räv åkte ut på ambulanslarm och hämtade en halvskapligt sjuk man. Som nyanställd förr så hade man ingen sjukvårdsutbildning, man fick köra. Så var det ock denna gång, och lite stressad över den nya situationen så blev väl inte allt riktigt rätt. De lastade patienten och den nyanställde slänger sig in bakom ratten och slår på blåljusen och åker mot sjukhuset. Efter en inte alltför lång resa till akutmottagningen så rullar ambulansen in på uppfarten. Där möter personal upp, till den nyanställdes förvåning med ganska breda leenden på läpparna. Han svänger upp bilen som han blivit lärd och slår igen motorn. En av sjuksköterskorna öppnar bakdörren och börjar prata med patienten och skrattar lite. När den nyanställde kommer bak så hälsar patienten glatt, och frågar om kollegan som fanns med på platsen möjligen åkte i egen bil till sjukhuset........ Det visade sig att den nyanställde i sin bråda situation ej riktigt hunnit med att släppa in kollegan i ambulansen innan avfärd. Denne hade dock fått tag i en telefon och ringt in till akuten och skrattande meddelat situationen.

Nittiosekunder kan betyda mycket annat också. Men det låter jag er fritt spåna omkring!

/Tony

Gammal sliten hjärna....

Något sånär normalbegåvad, med fullt utvecklat sinne för att läsa en almanacka.... Läser Nya Wermlandstidningen på jobbet imorse. Kl var strax efter sju, hade varit uppe sedan 5.10, och jag pustade ut efter en dust med guldklimpen som inte ville till dagis. Hittade en mycket intressant artikel om regeringens försök att kompensera glesbygden för alla försvunna små bensinstationer genom att låna ut en maskin för att göra egen bensin till bilen. Äntligen ett glesbygdsstöd som var avsett för den lilla människan! Värmland hade turligt nog utsetts till försökslän, och i tidningen fanns en talong som skulle klippas ur och lämnas till Rådrummet i Karlstad. Det tog faktiskt lång tid, och diskussion med uppvaknande kollegor innan poletten ramlade ner; 1 April! Att man aldrig lär sig.... Det fanns en bild på apparaten också, och om ni minns Amos (den gamle norrlänningen som medverkade per telefon i nåt radioprogram för några år sen) så minns ni också Siboratorn. Ungefär så som jag trodde den såg ut, så och var den i NWT. Snälla NWT, arbeta vidare på idén! Vi behöver den!

Pappas lilla troll..... den lilla ettriga treåringen har varit ganska besk på mig ikväll efter vår dispyt imorse. Trött som en tonåring aviserade hon vid uppvaknandet att det minsann inte var hennes tur att gå upp. Dagis var inte att tänka, "det är för tråkigt"! Fast där ljög hon, hon älskar sitt dagis och tjatar om att få åka dit även på helgerna. Men då är klockan oftast mer än förmiddag. Nåja, dagis blev det. Hon hade bjudit sina kamrater på sandkakor i sandlådan fick jag reda på. Två mindre barn hade glatt ätit, och spottat. -Åt du också, frågade jag. -Nä, sa hon. -Va bra, sa jag. Hennes oskuldsfulla ögon letade tag i min blick: - Det är ju sand, det äter bara bäbisar!

På hemvägen så gick det fyra rådjur vid vår postlåda. Lovisa som alltid varit djurintresserad tittade på dom. -Pappa, det är tre pappor! Javisst var det det. Tre bockar, två med ganska fina horn och en av lite klenare sort. Förresten vet Lovisa redan vad man gör med Bambi. Det har nån lärt henne. "Först skjuter man den, sen lägger man den i frysen, sen lägger man den i stekpannan och SEN, SEN äter man upp den"! Det är en stolt fader som visar upp hennes kunskaper i diverse sammanhang. Dock är reaktionerna lite udda, man kan tro att alla i omgivningen är vegetarianer.... Av nån anledning gjorde hon själv en ramsa om vargen;
"_Först skjuter man den,,,,,, sen gräver man ner den i ett hål så ingen hittar den!" Vem som lärt henne detta är en gåta, och jag har verkligen gjort mitt bästa för att få henne att förstå att vargen bara är en snäll liten vovve som äter andra vovvar, inte små barn.....

Andra inlägget nu, till och med två dar i rad! Jag kanske rentav fortsätter.....

Så var det dags....

Blogg.... en alldeles förträffligt uttryck för något jag inte alls begriper. Är det en dagbok? Är det en form av missnöjesparti där man kan gnälla på kommunfullmäktiges beslut? Går det att ragga på bloggen? Vi får väl se vad den duger till.
Debriefing, vet ni vad det är? Efter svårare olyckor/händelser så är det viktigt att medverkande personal samt andra aktörer på plats får träffas och prata av sig om händelsen. Att lätta sitt hjärta... Det kallas för debriefing. Kan bloggen vara en form av debriefing? Ja, säkert. Kan jag använda den som debriefing? Kanske....

Nu ska jag i alla fall berätta hur kul det kan vara att ha en treåring i huset. Jag hittade på en saga om en klocka som gick baklänges och som blev retad av de andra klockorna. Som tur var kom räddningen i form av en urmakare som fixade till eländet. Sen blev klockan lycklig och de andra klockorna retades inte längre. Min fru som är av en extraordinär natur när det gäller olikasinnade tyckte min saga var alldeles för opedagogisk i avseendet att man måste faktiskt få vara lite udda utan att det gör nåt, och sa till lilltjejen:
- Det är dumt att ändra på sig för att andra retas.
Lilltjejen som har fått sitt huvud efter nån av oss tittade betänksamt på sin mor och svarade:
- Jaa.... men det är jädrigt dumt att gå baklänges också!

Möjligen har båda rätt.... men min fru är extrem i sin inställning till allas lika värde, och har antagligen mest rätt. Hon har så utpräglat sinne för detta så hon gillade inte att Lovisa skulle försöka spela piano. Man ska inte lära barn att trycka ned de svarta, sa hon....
(Med viss reservation för tillförlitligheten i påståendet...)

Så var första inlägget tillända. Kanske sista? Vi får se...