Min dotter, Guldklimpen, som är tre år har utsett mig till sin favorit avseende bortgivande av diverse teckningar. Och givetvis uppskattar jag dem! Åtminstone de första 35.... samma dag.....Hur vidmakthåller man sin entusiasm för varje gång hon kommer med en teckning? För ibland är det egentligen bara ett streck på ett papper, tecknandet är inte viktigt utan gåvan i sig själv är det viktigaste för henne. Om man som jag gjorde idag sviktar det allra minsta i glädjeyttrandet, kommer kommentaren;
-Men pappa, tyckte du inte den var fin?
Det är som att få en kniv i sig, man har svikit och varit ouppmärksam. Fast så kanske hon egentligen inte menar? Eller..... hon är ju faktiskt av kvinnligt kön, och dessas manipulativa förmåga är genetiskt nedärvd. Det törs jag svära på utan att ha för detta minsta vetenskapliga belägg. Hur som helst så funkar det bra på mig, vilket resulterar i att hon får 20 nya blad och jag ber henne rita på ALLA och ge till mig. Och gissa om entusiasmen finns för varje teckning jag får!
Att driva med kollegor är hejdlöst roligt, och jag tror faktiskt att vårt skrå är fenomenalt duktiga på detta. Vi bryr oss inte mycket om hur skämtet uppfattas, det skall liksom bara göras. En kollega kör emot nånting och ambulansen får lite bucklor och skavanker. Av någon anledning väljer han att inte rapportera det inträffade, vilket givetvis är ofarligt att göra. Det finns ju folk som lever på att laga bilar.... Det var hur som helst ganska lätt att klura ut vem som kört ambulansen vid det aktuella tillfället. Det arbetades febrilt i mångas huvuden för att ge nåt tillbaka till chauffören. Resultatet lät inte vänta på sig. Nästkommande skift kollegan gjorde var den ambulans han skulle köra klädd med båt-fendrar för alla eventualiteters skull.
Vi får en del skäll också. Ibland är det kanske välförtjänt, det får andra bedöma. Jag och en kvinnlig kollega åkte på larm till en gård en bra bit utanför stan. Uppfarten var trång och svängarna fick tas ut lite för att kunna trixa oss in. Men den kvinnliga kollegan är duktig på att köra, och vi tog oss fram. Redan när motorn slogs igen hörde jag en upprörd kvinna stå och skrika. När jag öppnar dörren så stirrar hon på mig och skäller för att vi kört på hennes gräsmatta. Då den kvinnliga kollegan visar sig från förarsidan utbrister kvinnan;
- Ja, det kunde jag ge mig fan på att det var ett fruntimmer som körde också!
Nu ska jag sätta mig och katalogisera Guldklimpens teckningar. Vem vet, ny Van Gogh vad det lider och dessa blir en ekonomisk tillgång. Men de är redan nu ovärderliga för mig.
/Tony
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar