-Titta pappa....

..... vad jag kan! Lovisa står på huk med armarna bakom ryggen och skuttar till.
- Va fint! Små grodorna!
-Nähä! Lovisa ser oerhört förnärmad ut.
- Det är ju mitt finaste ballerinahopp.

Så kom det dåliga samvetet igen, en 3-årings dröm om en framtid som prima ballerina totaldemolerad av sin pappa. Det blev till att skutta runt i en timme och låta henne visa alla svåra svanhopp hon kunde, och jag härmade efter så hon fick lära mig. Jösses!

Jag har en brandmannakollega i Karlstad i samma anestesikurs jag nu läser, och helt plötsligt har det gått upp för mig att vi är ett folkslag för oss själva. Ett språkbruk som inte är av denna värld, möjligen att betrakta som icke rumsrent i vissa sammanhang. Vi äter med gaffel och armbåge, alltemedan övriga akademiker viftar med fingrar och knivar. Men jag tror ändå att vi har roligast! Alla gillar inte vårt manér, men det torde vara deras problem.
Jag återkommer med detaljer. Eller förresten, en kan jag väl delge:
-Tony, jag kommer strax!
- Vad då, vart ska du?
Korridoren på Örebro Universitet är fylld med folk, och jag står 10 meter ifrån kollegan som ropar:
-Jag ska gå och skita. Lös i bajen, vet du!


Nu åter till anestesiböckerna! Ha dä gött!