När man sitter och funderar tillbaka på saker som hänt i ambulanssjukvården under åren kommer man plötsligt på att det finns väldigt mycket att berätta. Och osökt kommer då också insikten om att man börjar bli gammal. Inte så att det känns, eller ens syns, men .... ja...... åldern går ju inte att förneka.
För många år sedan så bar vi allt. Idag så är båren konstruerad så det går att göra en stol av den, vilket underlättar vårt arbete enormt. Men det här hände alltså för väldigt längesen.....
Två kollegor var på ett dansgolv i stan och hämtade en man som dansat för fort, druckit för mycket eller blivit sjuk av annan orsak. Det var rejält med folk, närmare 1000 personer i lokalen, och givetvis ska ALLA se vad som händer. Man får i alla fall killen på båren och ställer sig i varsinn ända. Man bär oftast så att en har båren bakom sig och den andre framför sig. På så sätt så går man ju åt rätt håll. På givet kommando "-Är du klar?" "-Ja...." "-Då lyfter vi...", så reser sig de båda med båren emellan sig och börjar gå. Tvärstopp! Massans jubel utbryter då man i sitt onyktra tillstånd förstår vad som utspelar sig framför sina ögon...... De båda kollegorna hade båda ställt sig med ryggen åt båren, och försökt gå framåt.....
Problemlösningsförmåga...
Jag fann ovanstående bild på nätet. Så kanske livet funkar..../Tony
2 kommentarer:
Hej du (halv)tokiga värmlänning!
Kul blogg du har, blev dock en smula förvånad över mycket du skrivit, en del som faktiskt är rätt smart, om man tänker efter.
Jag TROR inte att jag är vuxen, jag VET.
Det är bara du som inte vill inse det kära pappsen!
God Natt önskar oslo!
Man är så gammal som man känner sig.
Skicka en kommentar