Nittiosekunder

Varför har jag döpt bloggen till "nittiosekunder"? Det kan vara yrkesrelaterat.... Från larm till bilen skall vara ur garaget skall maxtiden vara nittio sekunder. Oavsett om man sover, äter, tränar eller sitter på dass. Det sistnämnda kan ställa till en del problem. Vad prioriteras av patient och kollega? Halvtorkad ända med lite toapapper kvar i byxlinningen och ur garaget på 90 sek, eller ren någorlunda väldoftande stjärt och ett påslag på 15-20 sek? Jag tror på det sistnämnda....

Som alltid när tid ges sitter vi i köket och pratar gamla minnen. Kollegors fadäser är roligast, de egna försöker man styra bort samtalet ifrån. Om man ska välja ut nåt ur dagens skörd så får det väl bli den nyanställde kollegan som tillsammans med en rutinerad räv åkte ut på ambulanslarm och hämtade en halvskapligt sjuk man. Som nyanställd förr så hade man ingen sjukvårdsutbildning, man fick köra. Så var det ock denna gång, och lite stressad över den nya situationen så blev väl inte allt riktigt rätt. De lastade patienten och den nyanställde slänger sig in bakom ratten och slår på blåljusen och åker mot sjukhuset. Efter en inte alltför lång resa till akutmottagningen så rullar ambulansen in på uppfarten. Där möter personal upp, till den nyanställdes förvåning med ganska breda leenden på läpparna. Han svänger upp bilen som han blivit lärd och slår igen motorn. En av sjuksköterskorna öppnar bakdörren och börjar prata med patienten och skrattar lite. När den nyanställde kommer bak så hälsar patienten glatt, och frågar om kollegan som fanns med på platsen möjligen åkte i egen bil till sjukhuset........ Det visade sig att den nyanställde i sin bråda situation ej riktigt hunnit med att släppa in kollegan i ambulansen innan avfärd. Denne hade dock fått tag i en telefon och ringt in till akuten och skrattande meddelat situationen.

Nittiosekunder kan betyda mycket annat också. Men det låter jag er fritt spåna omkring!

/Tony